Wow, det var ett tag sedan nu.

 

Tre år har passerat sedan sist jag skrev någonting - nästan fem år sedan jag skapade bloggen - men ändå har nästan ingenting hänt. Det känns i många fall som att mitt liv stannade upp när jag var tonåring, som att allt bara frös till och jag lever i en fantasivärld. Ibland känner jag mig som en åskådare; jag ser mig själv från utsidan och förstår inte riktig att det är min egen avskildring jag ser i spegeln, jag förstår inte riktigt att det är mitt liv som spelas ut mitt framför ögonen på mig.

 

På många sätt mår jag bättre än jag gjorde för några år sedan. Mitt självförtroende har sakta men säkert börjat byggas på igen och allt känns inte längre lika hopplöst. Eller ja, det är vad jag har intalat mig själv i alla fall. De senaste veckorna har jag börjat inse att jag aldrig riktigt har kommit över min depression; jag har ingen energi till någonting, mina intressen har trycks undan och jag kommer inte ihåg när jag senast var riktigt glad. Den är inte lika mörk och dyster som den en gång varit men har endå en stor inverkan på mitt liv och mitt välmående. Jag borde ha tagit emot den hjälp jag blev erbjuden för alla dessa år sedan. Jag önskar så mycket att någon hade släpat med den envisa, socialfobiska lilla 16-åringen till psykologen och tvingat henne genom behandlingen istället för att låta henne stänga allt ute. Jag kan i och för sig inte skylla på någon annan, men jag kan inte låta bli att undra hur mitt liv skulle ha sett ut idag om jag faktiskt hade fått hjälp; hur jag hade mått och vad jag hade gjort. Att be om hjälp i vuxen ålder känns sjukt, galet läskigt för mig och är inte någonting jag tror att jag faktiskt någonsin skulle klara av.

 

I alla fall, vikten känns fortfarande som ett av de största problemen i mitt liv hur löjligt det än låter. Tänk att en sådan obetydlig sak kan styra så mycket. Jag vet att jag skulle må så mycket bättre i mig själv om jag vägde mindre. Det stärker mitt självförtroende något enormt vilket leder till att jag vågar ta mer plats och tror mer på mig själv när det kommer till allt i mitt liv. Jag har inte vägt mig "på riktigt" på ett tag nu. De senaste åren har jag ätit "normalt" och behållt min vikt. Jag ligger väl ungefär där jag alltid legat som utgångspunkt, kanske med något kilogram extra på vågen. Usch. 55 kg ligger jag på ungefär, men nu ska jag ner igen. Hur vet jag inte riktigt. Jag kommer inte äta så sjukligt lite som jag gjort i perioder förut i alla fall, alltså 300-400 kcal per dag, men jag vet inte heller hur hälsosam jag vill vara. Detta är en så sjukt svår balansgång och jag vet inte vad jag vill; jag vill ju faktiskt inte bli "sjuk" alls egentligen, jag vill bara bli smal.

 

Kanske blev detta inlägg lite rörigt. Det jag ville få fram var egentligen bara att jag är här igen, redo att göra...ja, någonting. Det här är ju ett ämne man inte riktigt kan prata om i verkliga livet så det är väldigt skönt att ha bloggen för att få ur sig lite tankar och känslor ibland. Det är skönt att ha en plats där man kan ventilera och prata av sig, även om det bara är för mig själv.

Det här är galet.

 

Det var 7 månader sedan jag skrev sist. 7 månader och så sjukt mycket har hänt sedan dess. Så sjukt mycket, fast samtidigt nästan ingenting.

Det är lite jag har hoppat över att blogga om som jag nu tycker kanske är värda att nämna lite sådär i förbifarten. Jag går inte längre i skolan; den ångest jag hade, som jag fortfarande har till viss del, satte stopp för det. Jag tror nog att min ångest har framgått en del av bloggen, men den ledde i alla fall till att jag blev väldigt deprimerad. I januari förra året var det som värst. I januari 2013 stod jag med en väldans massa piller i handen och tänkte ta slut på det hela, men som tur är gjorde jag det inte. Jag valde istället att spendera en timme i T-shirt i en snödriva; ett konstigt val, men jag tyckte det var en bra idé just då. Den kvällen var även när mitt välmående tog en helvändning och jag istället blev lite hypomanisk.

 

Det känns extremt konstigt att tänka tillbaka på hur jag mådde då, för jag ville verkligen inte leva. Idag är jag jätteglad att jag inte gav upp; idag mår jag faktiskt bra. Jag går inte i skolan nu heller, men jag jobbar och jag kan till och med säga att jag är bra på mitt jobb. Ångesten finns där, speciellt när det kommer till prestation, men den är tusen gånger bättre än den var förut. Jag tror att jag har börjat inse att alla kan göra misstag och jag måste låta mig själv få göra det; jag har börjat våga ställa frågor och acceptera att jag inte kan vara perfekt i alla lägen. Jag är absolut inte helt 100 procentig än, men jag vågar nog påstå att jag mår bra.

 

Vikten däremot. Ja, den kretsar kring samma gamla siffror. 53.4 låg den på i fredags. Vikten ska fortfarande neråt; där har inget förändrats. Det är lite skrattretande; jag har hållit på med "det här", vad det nu är, i två och ett halvt år och jag har inte kommit någonstans överhuvudtaget. Lyckat.

 

Men hej igen. Kul att ses.

 

HUr det är möjligt vet jag inte. Jag åt mindre igår än vad jag har gjort på länge, men jag tänker inte låta det störa mig allt för mycket. Trots att vikten har gått upp några gram så är min mage plattare än vanligt, och mina revben skymtas lätt under huden; alltså vet jag inte om det är min kropp som försöker vara rolig och irritera mig just nu, i vilket fall som helst är det bara att fortsätta köra.

 

Jag har inte planerat mitt matintag idag; jag har blivit så dålig på det. Grejen är den att jag, nu för tiden, får sådana extrema blodsockerfall om jag bara missar ett mål så jag äter i stort sett efter det; håller jag på att spy eller svimma trycker jag i mig någonting. 

 

Usch, det blev alldeles för mycket till frukost idag, och då menar jag verklingen alldeles för mycket. Å andra sidan kanske jag då kan låta bli att äta resten av dagen; slösar jag hela mitt dagliga kaloriintag på dagens första måltid får jag väl leva med det. Nog för att jag inte vet hur många kalorier jag faktiskt har konsumerat, men jag är verkligen äckligt mätt.

 

Idag har jag en tidig jobbdag, vilket självklart innebär att jag slutar relativt tidigt, och jag har storslagna planer att sova. Jag är så stört trött just nu och jag känner att jag verkligen behöver sova ut. Som tur är, är jag faktiskt ledig nu i helgen också så jag tänker bara ta det lungt; visserligen ska jag troligtvis övningsköra på söndag, men det är ju bara roligt.

 

Nog för att jag inte skrev någonting igår, men gårdagens vikt var 55.5. Jag var faktiskt nöjd med det; inte för att det är lågt på något sätt, men det är i alla fall bra mycket bättre än 57.5.

 

Dagens morgonvikt låg på 54.9, så neråt går det. Jag var lite orolig eftersom jag definitivt åt mer än planerat igår, visserligen kompenserade jag med att spy och gå ut på en timmes powerwalk, men man vet ju aldrig. Det var dumt gjort, det vet jag redan om. Hade jag bara hållt mig till det jag skulle äta hade det inte varit ett problem, men nu blev det som det blev och det gick ju trots allt nedåt ändå så jag ska inte gnälla. Det är bara att ta nya tag och köra på ännu bättre idag.

 

 

Hah. Hah. Nej, de vet absolut inte om att jag försöker gå ner i vikt. Förlåt, men bara den tanken känns, av någon anledning, extremt rolig just nu. Jag antar att efter flera års lögner och konstanta försök att dölja vad jag håller på med och hur mycket jag äter; mat som gömts i tröjärmar, mat som dumpats direkt i papperskorgen när ingen sett på, skålar som smutsats ner för att det ska se ut som om de blivit ätna ur, så känns det rätt så sjukt. Ja, som sagt; bara tanken att de skulle veta om det känns nästan skrattretande när jag har tagit till sådana "extrema" metoder för att hålla det hemligt.

 

Grejen är den att inte ens när jag var mindre och det var "hälsosamt" berättade jag någonting för dem; jag kände väl av någon anledning att det borde hållas hemligt. Och, om de nu visste, skulle de absolut bry sig. Det har varit en del tjat om att jag måste äta mer i det här huset, och jag vet att de har varit rätt så oroliga i perioder. Så bryr sig gör de absolut. Tyvärr...

 

Jag vete tusan vad det är för fel på mig egentligen. Upp i vikt har jag gått och det är knappt att jag ens har försökt göra någonting åt det. Jag vill inte skriva ut min vikt här; ni förstår inte hur mycket jag skäms, men jag tänker ändå berätta vad jag ni ligger på. Det är helt och hållet mitt eget fel och då får jag ta och stå för vad jag har gjort. 57.5 ligger jag på. Usch, jag ryser på riktigt. Så här mycket har jag aldrig vägt i hela mitt liv. Jag skäms över att gå ut genom dörren; jag skäms över att träffa andra människor. Jag skäms över att folk faktiskt ser mig så här.

 

Den är fan dags att göra någonting åt det igen. Så hej bloggen... Nej, men på riktigt; jag blir mer motiverad av att skriva om det jag gör och jag gillar att konkret kunna se vad jag faktiskt har lyckats med.

 

Det var visst ett tag sedan jag skrev.

 

Maten har gått åt helvete rent utsagt; en blandning av fastande, hetsande och relativt normalt ätande. Allt har varit så konstigt på sistone, och jag har varken vetat ut eller in. Jag har gått från att inte kunna spy, till att göra det någon gång i månaden, till en gång i veckan, till två gånger i förrigår. Usch, jag blir så äcklad av mig själv. Jag vill verkligen inte spy mer. Eller ja, kanske någon gång ibland om det verkligen krisar, men absolut inte mer än så.

 

Idag, eller igår är det väl nu, har jag ätit ett tortilla skal med grönsaker och lite sås. Sedan blev det nästan en hel påse chips, dock bara kryddan alltså inte själva potatisen, om ni förstår vad jag menar. Haha, ja så normal är jag. Jag vet faktiskt inte hur många kalorier jag har fått i mig, men spytt har jag inte gjort i alla fall. Däremot har jag tränat Zumba de senaste tre timmarna, så kalorier har jag blivit av med.

 

Jag vägde förresten 53.8 kg nu när jag kollade. Det var inte på helt tom mage så jag hoppas verkligen på lite mindre imorgon.

 

 

 

Ni förstår inte hur glad jag blev när jag klev upp på vågen idag. Jag har inte vägt mig på ett rätt så bra tag, men jag har väl ändå legat någonstans vid 53 så jag hade inte direkt förväntat mig det här.

Jag är i alla fall väldigt motiverad och jag hoppas mer än något annat att det håller i sig. Grejen är den att när det väl har börjat ge resultat blir det oftast lite lättare. Man ser på så sätt att det faktiskt fungerar och ser man att det fungerar vill man fortsätta.

 

Någonting jag måste tänka på är att börja dricka mer vatten. Mina läppar är helt torra och imorse vaknade jag med en jättetorr mun. Jag var så törstig att jag nästan drack innan jag vägde mig. Så ja, det måste jag verkligen göra. Dessutom är det ju faktiskt rätt så mättande, och det kan jag inte säga nej till.

 

Morgonvikt: 53,9 kg

 

Ja, som ni ser har det gått upp. Den senaste veckan har verkligen varit hemsk, men nu är jag här igen, redo att sluta vara fet. Till frukost blir det 100 gram vailjyoghurt och 75 gram banan, resten av dagen vet jag inte än, men jag funderar på om jag kanske ska ta och planera det nu. Skulle vara skönt att ha det gjort liksom!

 

Gud, jag har kommit in i det här med att kolla på en massa matprogram igen. Brukade alltid göra det förut, men slutate ett tag, men nu...ja, nu har det börjat igen.

Supersize vs Superskinny är ett av de jag gillar som mest, men ibland får det mig att vilja hetsa, vilket är sjukt med tanke på att det borde vara tvärt om, men så är det.

 

Det här med mat... Jag har det rätt så svårt att äta nyttiga saker. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte kan äta saker jag inte tycker är jättegott. Det här har inte varit ett problem tdigare, innan jag började försöka gå ner i vikt, utan det har dykt upp under det senaste året.

På grund av detta äter jag ofta saker som nudlar till middag trots att jag vet att jag verkligen behöver någonting med protein. Jag vill inte "slösa" kalorier på någonting jag inte tycker jättemycket om, vilket har lett till att jag inte äter så bra saker.

Jag försöker ändra på detta! Jag vill verkligen äta, inte bara lågkalori, men utan även nyttigt. En bra bit på vägen har ju kommit, men längre kan jag komma.

Är det någon annan som upplevt något liknande? Att man håller sig till mat man tycker om? Haha, eller är det bara jag?

 

Dagens morgonvikt var så hemsk att jag inte kan skriva den här. Förlåt, jag lovar att skriva den imorgon, men det går bara inte idag. Igårkväll när jag skulle sova mådde jag jättedåligt över all mat. Jag ville spy, men det gick ju inte eftersom det var folk i rummet bredvid, så jag mådde sämre än jag någonsin gjort av mat tidigare.

Sitter just nu och dricker ena naturdieten; inte jättegott men det går ner iallafall. Dricker även en powerking kan jag passa på att tillägga. Haha, jag vet att jag inte skulle göra det, men efter de här dagarna kände jag att det behövdes. Hellre powerking och ingen mat än mat och ingen powerking.

 

Var hemma hos min mormor idag. Jätteroligt att träffa henne visst, men hon ska ju proppa i en så mycket mat att det inte är sant. Hon kan verkligen inte ta ett nej heller! Det har hänt att jag sagt nej tre gånger till samma sak men att hon ändå trycker det i ansiktet på mig. Jag måste verkligen bli bättre på det där. Kommer hon med någonting jag inte vill ha så äter jag det bara inte!

Jag fick iallafall med mig lite saker hem vilket jag är väldigt glad för.

 

4 stycken Naturdiet drinkmixer (tre caffe latte och en wildberry) ~110 kcal/paket:

Om jag gör? Alltså fy fan, vad jag hatar det. Jag tror definitivt att det är känslorelaterat. När jag mår bra och är relativt glad, eller arg ocksp faktiskt, kan jag gå utan att äta någonting utan några som helst problem. När jag däremot har ångest äter jag som bara den. Däremot är det någonting jag absolut måste och ska bryta. Jag har klarat mig igenom ångest utan mat förut och det är bara att gå tillbaka till det. Anledningen till att jag hetsar nu tror jag är för att det har blivit en vana. Jag började någon gång och så blev det väl bara mer och mer sedan, men som sagt, jag jobbar på det!

 

Alltså, jag vet faktiskt inte. Det är klart att jag gör det för mig själv och för att jag ska tycka om hur jag ser ut, men samtidigt hade jag nog inte brytt mig om det varit så att jag bodde i en grotta och aldrig träffade andra människor. Mycket är det nog för att jag vill bevisa mig; jag vill att folk ska se att jag kan och att jag inte ger upp. Jag vill vara perfekt. Så ja, jag gör det för mig själv, men jag gör det nog dels för andra också.